Just nu försöker jag förstå livet, på ett okomplicerat sätt. Tror ni att det funkar? Nje, inte precis som jag vill att det ska vara. Jag vill att livet ska vara något enklare. Och att känslan av Nu ska infinna sig.
I mitt huvud ekar " klimatkris, global uppvärmning, kärlek vs ensamhet, barn, utbildning, relationer ". Oj, alldeles för många saker. De snurrar omkring samtidigt som hjärnan ska koppla ihop alla motoriska rörelser jag måste göra för att kunna verka i världen. Världen är just nu kollektivet, mitt kära.
Min dotter bygger ett torn av träklossar. " Det rasar hela tiden ", säger hon och skrattar. " Mitt liv rasar hela tiden ", säger jag o skrattar. Ha, tänk om jag kunde komma till den insikten någon gång. Livet, hur allvarligt är det egntligen?
Apropå bygga. Kollektivet behöver ett nytt hus, ett ekohus. Vårt blåbetonghus är fullt med radon. Tänk att kunna bygga ett harmoniskt, hälsosamt hus, helt från grunden. Det vore en lycka. Det ska gå, på något sätt.
Idag ska jag skapa ordning i kaos. Och sova ut. Kanske njuta av att jag är gräsänkling och ta emot ljuvlig massage.
Novemberkärlek/Stina
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar