NYA TIDER hos Stenvisan

Ja, så har livet flutit ut och dragit ihop sig, varit is och smältande snö, svart och slaskig. Men, det är tur tänker jag, att det inte stagnerar livet, utan förändras, förändras, förändras.

Just nu är jag mest tacksam. Tacksam över att ha ett så fint hem, över min dotter, över att jag får leva. Världigt tacksam är jag över min nyfunna vän i Värmland, i ett litet rött hus i skoga. Hon är en ljuvlig själ på denna planet.

Finns inget mer att säga just nu, jag vill vila i denna stilla känsla av ödmjukhet inför det vi inte vet något om.

Förresten, kollektivet har en blogg nu, GuestHouseWhiteHorse.blogspot.com. Där lägger vi upp saker som sker i vårt hem.

Kärlek

Världens ände biter inte på mig, den är bara förvillande lik någon jag känner.

Otursförföljd, eller bara ett bevis på att det som pågår i ens medvetande, det attraherar liknande pågående processer i universum. Vad det än är så är det faktiskt jobbigt. Men, så kommer kvällen, vardagens lunk med barnet mitt, och oron i kroppen ligger latent.

Jag kämpar, men inte tillräckligt, för att kunna gå kvar i skolan. Energi, jag behöver energi. Köpte en hög med vitaminer igår, och rosenrot.

Jag behöver kärlek, omtanke, beröring oxå, tonvis. Kärleksfulla ord i mitt öra, kyssar i nacken, en hand...

Kräsen, jag vet, jag är kräsen kräsen kräsen. Jag har det ju oförskämt bra.

EKOHUSET.

Vi har börjat planera förändringen av levnadsvillkor för Vita Hästen. Jag tror att det kommer gå, men långsamt, framåt. Det kommer hända, bara vi behåller fokus. Så alla som vet hur man går tillväga för att ro iland stora projekt, hör av er!
Vi vill inte bo i ett radonhus mer, och kollektivet ska ju finnas kvar.

Återkommer folks

Måla!!!

Jag har målat väggen i kollektivets ateljè idag. Den blev fin, om jag får säga det själv.

Imorgon ska jag följa med en tandläkarrädd till tandläkaren. På kvällen ska jag pussa min vän välkommen tillbaka.

Men nu är nu, och nu ska min dotter sova.

Snön ligger vit på marken, jag sa ut i den om några timmar och dra ett par mjuka bloss för kristaller och stjärnor.

Kärlek god vänner...

Regnet är ute, solen är inne.

Ännu en dag hemma med envis förkylning. Jag ska ju egentligen vara på min praktik. Istället målar jag en vägg i kollektivet. Grunden är färdig, nu fattas bara mönstret. En liten räv har börjat uppenbara sig på papper.

Jag har blivit peppad att fortsätta skriva, från ett för några dagar sedan oväntat håll. Jag är glad för att livet kan vända på sig från aviga till rät.

Trots allt regn och snor har det varit en ovanligt fin tisdag hemma. Ivo och jag har skrivit ner på papper en massa konkreta ideèr för husets överlevnad. En hemsida är första prioritet. Känns bra att kunna ha mer överblick över situationen. Och att känna att allt är faktiskt möjligt, så länge talet icke är tomt!

Det blåser kallt ute. Men det rör mig inte en fläck. Jag är glad, lättad, fri. Jag är glad för dessa dagar av ensamhet och reflektion.

Tacksam att leva i denna tid av stora, stora skiftningar.

På gensyn!

Ett innerligt ljusmöte

Var nyss på promenad runt kyrksjön, nära där jag bor. Efter dagar av mörker och lera låg marken inbjudande knastrig, och solen spelade varsamt över trädens skiftande bark. Så vackert att hjärtat lugnade sina slag. Det var helande för mig, för naturen, för alla hundar jag mötte och deras hussar och mattar.

Vad världen är vacker! Ser ni det?

METRO.

I dagens Metro har James Blunt valt ut vissa delar i tidningen. Ha, jag blev glatt överraskad över att hans krönika handlade om miljön. Han verkar vara rätt inssatt dessutom. Att ha gått från arméofficer till smörig sångare med miljöengagemang, det är nog en resa som många inte vågar göra. Han är ju skithäftig helt enkelt!

Jag återkommer.

Frost inne.

Just nu försöker jag förstå livet, på ett okomplicerat sätt. Tror ni att det funkar? Nje, inte precis som jag vill att det ska vara. Jag vill att livet ska vara något enklare. Och att känslan av Nu ska infinna sig.

I mitt huvud ekar " klimatkris, global uppvärmning, kärlek vs ensamhet, barn, utbildning, relationer ". Oj, alldeles för många saker. De snurrar omkring samtidigt som hjärnan ska koppla ihop alla motoriska rörelser jag måste göra för att kunna verka i världen. Världen är just nu kollektivet, mitt kära.

Min dotter bygger ett torn av träklossar. " Det rasar hela tiden ", säger hon och skrattar. " Mitt liv rasar hela tiden ", säger jag o skrattar. Ha, tänk om jag kunde komma till den insikten någon gång. Livet, hur allvarligt är det egntligen?

Apropå bygga. Kollektivet behöver ett nytt hus, ett ekohus. Vårt blåbetonghus är fullt med radon. Tänk att kunna bygga ett harmoniskt, hälsosamt hus, helt från grunden. Det vore en lycka. Det ska gå, på något sätt.

Idag ska jag skapa ordning i kaos. Och sova ut. Kanske njuta av att jag är gräsänkling och ta emot ljuvlig massage.

Novemberkärlek/Stina

Kollektiv psykos

Herregud! Det sammanfattar nog det som händer i mitt hem, mitt kära kollektiv, min pärla Vita Hästen. Vi har ett IALläger hemma som ska fixa med vårt hus, skapa ny god energi. Men vi skulle behöva rena våra interiörer, exteriörer inuti alla vita hästar som bor här.

Några har lämnat oss för denna vecka, det är de normalstörda kvar hemma. vi ror hem det, men jag saknar den jag har blivit kär i. känns surt. han följer inte med till urkult heller. Jag klantade mig, jag vet, föll offer för en spanjor med fiol som bar på massa förflutet som jag varit med om i mitt liv.Jag var oärlig, men också osäker på alla mina känslor, för mig själv, för Jörgen, för alla jag någonsin träffat.

Vet inte vart jag har mig själv nu, det har liksom bubblat över inuti. Jag är glad för att det finns så många vackra själar i huset som vill göra med positiv energi. Men fullt ut kan jag inte glädjas. Kanske om några dagar.

Jag rear ut min själ.

Det är väl ändå ingen som läser denna blogg ändå. Så jag behöver kanske inte utelämna detaljer!??! Jo, just det, FRA, denna ständiga.

Ciao bella/Stina